Inledning

Kaniner har ett mycket stort och känsligt mag-tarmsystem. Magsäcken är förhållandevis liten men tarmsystemet är desto större. Blindtarmen är väldigt stor på en kanin och har många västentliga funktioner både vad gäller matsmältningen men även för den allmänna hälsan och immunförsvaret.
Eftersom magsäcken är liten äter kaninen små mängder ofta. Många timmar av dagen går åt till att söka och bearbeta föda. En annan egenhet magsäcken har, som är av betydelse för nedan beskrivna sjukdomar, är att den övre magmunnen (cardia) är mycket stark och släpper inte tillbaks föda till matstrupen när födan väl hamnat i magsäcken. Det innebär att en kanin inte kan kräkas.
Hela systemet är uppbyggt för att smälta en fiberrik, fettfattig och kalorisnål diet. Utfodras kaninen med denna typ av kost, kommer slemhinnan i tarmen att bilda många veck och utskott som är viktiga för att bearbetar födan och peristaltiken (frammatningen av födan i tarmen) kommer att stimuleras positivt.
I blindtarmen finns det stora kolonier av tarmbakterier som hjälper kaninen att ytterligare bearbeta födan och de bildar för kaninen viktiga vitaminer och spårämnen. Tack vare dessa bakterier kan kaninen leva på den torftiga kost de äter i naturen.
I blindtarmen finns det dessutom rikligt men immunologisk vävnad som är av största vikt för kanins immunförsvar. Om bakterierna i blindtarmen är för få eller av fel sammansättning påverkas den immunologiska vävnaden negativt och kaninen blir mer infektionskänslig.
Passagehastigheten i kaninens mag-tarmkanal är mycket hög för att stora mängder av det energifattiga fodret ska kunna passera och tillgodose kaninen med tillräckligt med näringsämnen och energi. För att ytterligare effektivisera systemet ”återvinns” en del av näringen och de viktiga bakterierna genom att kaninen äter sin egen avföring. Det är inte de vanliga ”pluttarna” som äts utan speciella så kallade ”ceacotrofer” som kommer direkt från blindtarmen.
Ceacotrofer kallas i vardagstal nattavföring eftersom dessa ”pluttar” vanligtvis passerar nattetid. Nattavföringen ser annorlunda ut från den vanliga avföringen som är rund och torr. Nattavföringen är mer som en liten svart druvklase med en blank yta. Den ska normalt sett fångas upp direkt från analöppningen av kaninen. Ceacotroferna är en mycket viktig del av en kanins ”kost”.
De vanliga sjukdomar som kan uppstå i mag-tarmkanalen på en kanin är diarré, lös avföring, magatoni, magsäcksöverfyllnad, ileus och trumsjuka (tympanism). Sjukdomarna har alla samband med varandra även om de kan förekomma var för sig.

Orsak

Den absolut vanligaste orsaken till mag-tarmrubbningar av alla slag på kaniner är felaktig utfodring. När en för fiberfattig, energi- och fettrik kost ges kommer slemhinnan i tarmen att bli underutvecklad, peristaltiken stimuleras inte tillräckligt, de nyttiga bakterierna trivs inte och immunförsvaret utvecklas dåligt.
Till en början visar sig problemen kanske bara som lös avföring. Kroppen förmår inte att bilda de torra fina ”pluttarna” när tarmen inte är uppbyggd som den ska vara och många kaniner blir så överviktiga av den energirika kosten att de inte kommer åt att äta sin nattavföring.
Det blir en ond cirkel som gör att systemet fungerar allt sämre och till slut får kaninen magsmärtor. Kaniner blir mycket allmänpåverkade av magsmärta (till skillnad från annan typ av smärta) och upphör att äta helt. Tillståndet förvärras då ytterligare och om mag-tarmmotoriken (peristaltiken) avstannar helt (ileus) kan gasbildning uppstå i tarmarna (trumsjuka) och magsäcken kan fyllas med vätska (magsäcksöverfyllnad). Eftersom tarmarna står stilla och kaninen saknar förmåga att kräkas blir den bildligt talat en tidsinställd bomb.
Förloppet kan gå mycket hastigt från det att kaninen slutar äta till att den avlider, det kan handla om några få timmar. Får man inte igång rörelserna i mag-tarmkanalen kan magsäcken blir så stor att den pressar på lungorna så att andningen upphör eller att tarmväggen brister.
Hela förloppet är oerhört plågsamt för kaninen.
En bidragande orsak till ovanstående sjukdomsutveckling är stress. Kaniner är mycket stresskänsliga och en till synes banal händelse kan påverka kaninen mer än man tror. Exempel på stressframkallande situationer är hot från rovdjur (hundar, katter, rävar, rovfåglar mm), transporter, överbeläggning (för många djur på för liten yta), allt för intensiv hantering av människor, avsaknad av gömställe i buren, annan pågående sjukdom med mera.
I äldre litteratur nämns hårbollar (trichobenzoarer) som en vanlig orsak till stopp i mag-tarmsystemet. Detta var baserat på att man så ofta hittade hårbollar i magsäcken på kaniner som obducerades efter dödsfall på grund av mag-tarmsjukdomar. Numera går man allt mer ifrån det som en primär orsak eftersom det normalt sett nästan alltid finns hårbollar i magtarmkanalen på en kanin. Sekundärt kan de emellertid komplicera saken när det väl börjat krångla till sig.
Det finns även vissa frön och bönor som storleksmässigt kan bilda idealiska proppar i vissa passager i mag-tarmkanalen på en kanin. Dessa foderkomponenter är dock ovanliga i Sverige och det är generellt ovanligt att det är något främmande föremål (corp al) som täpper till i mag-tarmkanalen på en kanin.
När det gäller äkta diarréer finns det fler orsakande faktorer. Det är viktigt att skilja på lös avföring, där avföringen är mer som en till och från smetig massa som fastnar i pälsen och riktig diarré, där avföringen är vattentunn.
Orsaker till diarré kan vara alla ovanstående problem, stress, infektioner, felaktig antibiotikabehandling och tvära foderbyte. Kaniner tål bara en liten del av alla de antibiotikatyper som finns att tillgå och väljer man fel sort slås den viktiga normalfloran ut och en akut diarré blir resultatet.
Eftersom kaninernas mag-tarmsystem är så komplicerat är de väldigt känsliga för nya fodermedel i allt för stora mängder på en gång. Vanligt är att innekaniner släpps ut på en saftig grön gräsmatta i början på sommaren och får beta fritt. Har den levt på torrfoder hela vintern är det stor risk att den då hastigt utvecklar diarré och/eller ovanstående rubbningar.

Symptom

Symptomen kan variera från ett kronsikt förlopp med övervikt och lös avföring till mycket akuta förlopp med hastiga dödsfall.
Om en kanin slutar äta helt och inte ens är intresserad av mat är det alltid något fel på mag-tarmkanalen! Om det dessutom inte passerar avföring vet man att tarmmotoriken upphört.
Den vanliga bilden är att kaninen inte vill äta och det kommer inga ”pluttar”. Kaninen sitter och kurar i ett hörn eller slänger sig oroligt från sida till sida. En de kaniner gnisslar tänder av smärtan och en del djurägare kan höra att det kurrar i magen.
Vid magsäcksöverfyllnad eller trumsjuka kan man ibland både se och känna att kaninens mage är svullen.
Alla ovanstående symptom ska tas på största allvar och veterinär ska kontaktas. I de fall då kaninen slutat äta helt måste man omgående till veterinär.

Diagnos

Diagnos ställs utifrån symptombilden, den kliniska undersökningen och röntgen. Vid magsäcksöverfyllnad kan man ibland känna en kraftig förstorad och spänd magsäck och vid trumsjuka kan man känna de gasfyllda tarmarna.
Om man vill få mer information om vad som händer i buken kan man röntga. Det är då lättare att se hur allvarligt tillståndet är i mage och tarm.
Något som dessutom alltid bör kontrolleras på dessa patienter är tandhälsan. Eftersom det är så vanligt att de utfodras felaktigt kan det föreligga tandsjukdomar parallellt och som kan ha bidragit till sjukdomsförloppet.

Behandling

Som tidigare nämnts är det alltid akut när en kanin slutar äta! Man ska aldrig vänta med att söka veterinärhjälp, det kan ha förödande konsekvenser.
All form av behandling går ut på att dämpa smärtan och få igång mag-tarmmotoriken. Enda undantaget är om kaninen har diarré, då ska man självfallet inte påskynda motoriken.
I allvarliga fall krävs det intensiv behandling på kliniken i några dagar men i andra fall kan det räcka att kaninägaren får med sig mediciner hem. Det är magsäcksöverfyllnad och kraftig diarré som är de allvarligaste sjukdomarna med trumsjuka som god tvåa. Magatoni och ileus, det vill säga när allt hittills bara står stilla men vätskebildning och gasbildning ännu inte börjat, kan många gånger hanteras i hemmet efter en grundläggande behandling på plats. Lös avföring kan hanteras helt och hållet i hemmet efter en klinisk undersökning.
Vid magsäcköverfyllnad måste alltid kaninen skrivas in för att få intravenöst dropp med spasmolytika och smärtstillande. Allt för att få ”krampen” i magsäcken all släppa och vätskan att passera den naturliga vägen. Om kaninen är kraftigt allmänpåverkad och har svårt att andas då den inkommer är prognosen mycket dålig och avlivning bör ske.
Om ägaren nekar till avlivning kan man vara tvungen att försöka få ut vätskan från magsäcken genom att tvinga ner en sond via näsan eller munnen. Tyvärr är det svårt att få upp all vätska via sonden eftersom det fastnar matpartiklar i röret. Alternativt kan man satsa på en operation där magsäcken öppnas och vätskan töms ut. Tyvärr är även denna behandlingsmetod tveksam eftersom prognosen för överlevnad efter operationen är dålig.
Med droppbehandling brukar det visa sig inom ett dygn eller två om kaninen svarar på behandlingen eller inte. Rent krasst är det så, att antingen blir den bättre eller så avlider den eller måsta avlivas.
När man fått magsäcken att tömma sig till tarmen och minska i storlek kan man börja mata kaninen och sätta in tarmmotorikstimulerande behandling. Man fortsätter ge smärtstillande och kan komplettera med gaslösande preparat (Minifom) som motverkar gasbildning.
Så fort kaninen börjat intressera sig för mat och de första avföringspluttarna passerat kan den få gå hem på några dagars behandling i hemmet.
Vid lindrigare fall av trumsjuka och magatoni samt ileus sätter man in all behandling på en gång. Droppet kan i många fall ges under huden så det är inte alltid det krävs att kaninen stannar kvar på kliniken. Om ägaren vill och har möjlighet kan man skicka med medicinerna hem. Det man måste tänka på är att man ska ha möjlighet att behandla kaninen minst tre gånger om dagen och gärna mata den oftare så länge den inte äter själv.
Vid diarré bör kaninen alltid skrivas in på kliniken eftersom den behöver intravenöst dropp. Beroende på orsaken till diarrén kan det även behövas behandling med antibiotika.
I de fall då kaninen inte har riktig diarré utan den mer lösa, smetiga avföringen, är det sällan lika akut. Man bör dock inte dröja med veterinärbesöket eftersom några av de ovanstående sjukdomarna kan utvecklas.
Om inga andra problem föreligger behandlas kaniner med lös avföring endast med ett successivt foderbyte. Kosten läggs om så att kaninen får i sig allt mer hö och fiberrikt foder i stället för gnagarbladningar, knäckebröd, frukt och annan skräpmat. Det är mycket viktigt att även här förstå att man måste göra övergången successiv. Byter man ut den gamla maten till den nya över natt, kan kaninen börja matvägra eller få diarré.
Självfallet måste eventuella tandfel rättas till om de är orsaken till att kaninen inte äter. Mer om tandsjukdomar finns att läsa under denna rubrik. Allvarligt sjuka djur måste dock stabiliseras först och ha en väl fungerande tarm innan de sövs.
Eftersom stödmatning är så viktigt vid behandling av kaniner som inte äter, har man tagit fram ett pulver som kan blandas till en välling som ges direkt i munnen. Man kan använda en vanlig plastspruta eller plastpipett att mata med. Fodret innehåller de fibrer och näringsämnen som kaninen behöver under en tidsbegränsad period.

Förebyggande

Ned tanke på orsakerna till problemen är det lätt att räkna ut att det bästa förebyggande är att utfodra kaninen korrekt. 
Självfallet bör man dessutom göra vad man kan för att minimera stressen för kaninen. Undvik att låta andra djur komma fram till buren, se till att kaninen har ett ordentligt hus att gömma sig i, undvik att ha flera kaniner på för lite yta, hantera kaninen rätt och inte överdrivet mycket, undvik långa transporter, med mera.